Förpackningstryck: Ska städa upp bland alla smutsiga kemikalier

Laurel Brunner startade Verdigris 2008 med syftet att sprida kunskap om det tryckta mediet och dess miljöpåverkan. Hon skriver regelbundet på Branschkoll och många andra Europeiska branschmedier.
Laurel Brunner startade Verdigris 2008 med syftet att sprida kunskap om det tryckta mediet och dess miljöpåverkan. Hon skriver regelbundet på Branschkoll och många andra Europeiska branschmedier.

Kodaks vd Jeff Clarke gjorde en djärv bekännelse vid företagets presskonferens på Drupa. Han sa att ”…tryckeriindustrin är en smutsig bransch … och en sak vi kan göra är att städa upp bland alla smutsiga kemikalier.” En nyckelteknik för att nå det målet är digitala fotopolymerplåtar för flexo som framkallas med vatten.

Flexoplåtar används allmänt i förpackningstryck. Förpackningar är kanske den enda trycksak som inte går att ersätta med någon elektronisk motsvarighet, så förpackningar har kommit att bli mycket attraktivt för allt fler maskinleverantörer. Många av dessa företag, som HP och Xeikon, är digitala pionjärer som hoppas kunna sälja digitala tryckpressar till tryckerier som ger sig in i förpackningstryck i små serier. Men för närvarande utgör digitaltryck endast en liten del av den globala förpackningsbranschen. De flesta förpackningar produceras fortfarande med konventionella tryckmetoder som flexografi och djuptryck. Båda dessa processer har potential att förbättra sina miljöavtryck, och här ligger flexo i täten.

Flexo är en tryckmetod som fungerar på i stort sett alla underlag som t.ex. metall, plast, tunnfilm och papper, så användningsområdet är mycket brett. Problemet från miljösynpunkt är att flexo använder en hel del ganska obehagliga kemikalier. Därför var Jeff Clarkes oväntat frispråkiga kommentar mitt i prick.

Kodak ligger i täten av utvecklingen mot ett mer miljövänligt flexotryck med sina Flexcel NX-plåtar. Plåtarna tvättas med vatten och är inte beroende av lösningsmedel för att skapa en tryckbild. Det här är bra, och vad som är ännu bättre är att Kodak är inte ensamt. Fujifilm presenterade sina vattentvättbara flexoplåtar Flenex, och Asahi visade också nya plåtar.

Traditionellt har det funnits kvalitetsbegränsningar med den här tekniken. Digitala fotopolymerplåtar tenderar att förlora högdagerpunkterna när de framkallas med aggressiva lösningsmedel. De kan brytas av vid 5 % ton, vilket innebär att tonövergångarna blir markerade i stället för jämna. En teknik som kan ge stabila, små punkter betyder bättre kvalitet. En annan svårighet har varit hållbarheten och nötningsmotståndet hos plåtarna liksom problem med färgöverföring och färguppbyggnad. Alla vattentvättbara plåtar som visades på drupa innebar svar på dessa problem. Det som imponerande mest var Kodaks teknik som har varit under utveckling i många år.

I stället för ett masksystem som blockerar laserstrålarna (LAMS) baseras Kodakplåtarna på tunna filmskikt som ska skydda polymererna mot syre. De tunna filmskikten ger mer exakta punktformer som är stabila, samtidigt som de kan trycka mycket små punkter. Kodaks konkurrenter arbetar på nya digitala flexoplåtar som ska kunna uppnå goda resultat. Kodak utvecklar nu Ultra NX, nästa generation av Flexcel NX-systemet, så vi kan förvänta oss att miljöpåverkan från flexo fortsätter att minska. Det här är goda nyheter. Låt oss inse att varumärken utan en uttalade policy för socialt ansvarstagande bara bekänner sig till hållbar utveckling om det kan ske till samma kostnader som de konventionella alternativen.

/Laurel Brunner

Originaltexten finns på verdigrisproject.com

The Verdigris project is an industry initiative intended to raise awareness of print’s positive environmental impact. It provides a weekly commentary to help printing companies keep up to date with environmental standards, and how environmentally friendly business management can help improve their bottom lines. Verdigris is supported by the following companies: Agfa Graphics, EFI, Epson, Fespa, HP, Kodak, Kornit, Ricoh, Spindrift, Splash PR, Unity Publishing and Xeikon.

This work by The Verdigris Project is licensed under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 3.0 Unported License.